En fantastiskt vacker huskattsflicka vid namn Lynx, född 2014, är profilen för Augusti. Och hon är inte bara vacker på utsidan, även insidan äger en stor skönhet.
Lynx älskade att vistas i uterummet, som hörde till Svit 1. Aristocats, där hon så passande bodde under sin vistelse hos oss. Allra, allra bäst tyckte hon om att ligga på den högsta plattformen i uterummet och spana ut över omgivningarna. Men hon lät sig lika gärna störas av lite kel och prat. Ropade man på henne, så kom hon genast in. Väl inne, så tyckte hon om att spankulera runt i lokalerna och ta del i allt som hände. Plötsligt kunde hon slänga sig ner på golvet, rulla över på rygg, spinna och inbjuda till en kelstund.
Hennes fantastiska päls var ett konstverk av underbara färger. Och ansiktet, detta oerhört uttrycksfulla ansikte med både vilda och vackra drag. Lejoninna, tänkte jag många gånger när jag betraktade henne. Hon hade också ett sätt att iaktta mig, som gjorde att jag många gånger undrade vad hon egentligen tänkte. Innerst inne. För Lynx var inte frikostig med sin gunst, hon avvaktade och när hon inte kunde motstå lockelsen av kel eller godis, då kom hon. Och på något konstigt sätt var jag alltid tacksam över det, att hon gav mig sin ynnest med sin närvaro. För Lynx är en drottninglik kattdam, en på miljonen.
Att leka tyckte Lynx om. Då snodde hon runt som en tokig, var högt och lågt för att riktigt kunna delta i leken fullt ut. Att leka i slussen, den långa gången utanför uterummen, var en favorit. Rätt som det var, så avbröt hon leken för att börja spana. Då märkte hon något som gick mig förbi. Ett prassel i gräset, ett plask i bäcken eller en vajande kvist där en fågel nyss lättat. Jag måste erkänna att jag var fascinerad över hennes utseende och hennes alerta personlighet. För att inte tala om hennes vänlighet. Det var lätt att titta på henne, denna bedövande vackra kattflicka.
Lynx hade gärna fått stanna kvar. För alltid.